ag skrev tidigare att jag
kom igång ordentligt med träningen denna sommar. En av anledningarna var att
jag i smyg anmält mig till Göteborgsvarvet. Jag har pratat med många som har
sprungit loppet och alla har sagt det är ett fantastiskt lopp, och det borde
det vara eftersom det är ett av de största loppen i världen. Många gånger under
mina otränade år har jag tänkt på att det skulle vara roligt att springa
loppet, men tanken halvmara har slagit ner tankarna lika fort. Förra året var
det många vänner som deltog och mina tankar om deltagande började växa igen. Så
jag gjorde slag i saken då anmälningen öppnat och anmälde mig till
Göteborgsvarvet. Men ja gjorde lite i hemlighet, för om jag skulle "banga
ur" skulle ingen veta. Min tanke var att inte berätta förrän jag visste
att jag skulle klara loppet.
Det var så det började. Jag åkte och köpte ett par nya löparskor och satte igång att springa. Först kortare rundor kring 5 km, som sedan förlängdes succesivt. Men milen kändes fortfarande som någon slags magisk gräns. Jag hade ju aldrig i mitt liv sprungit så långt. Mina rundor började komma upp mot 8 km och milen började kännas mer greppbar. Jag hade en runda jag brukade springa och jag började fundera vilka vägar jag skulle ta för att förlänga rundan. Så en sommarkväll bestämde jag mig för att testa. Så jag tog på mig skorna, pluggade i hörlurarna och gav mig iväg. Jag gick ut i samma tempo som jag brukat göra vid mina andra rundor och det kändes bra. Men mina tankar var att inte komma för långt hemifrån eftersom jag fått känningar i knät kring 6 km på de senaste rundorna jag sprungit. Detta löste jag genom att springa med höga knän en bit. Men på denna runda kom det vi 8 km så jag körde mitt vanliga höga knä löpning och fortsatte. Orken fanns kvar och jag joggade på. Väl hemma efter drygt en mil kunde jag konstatera att jag gjort det, och dessutom under timmen, som också kändes som någon slags gräns.
Nu kunde jag officiellt berätta att jag skulle delta i Göteborgsvarvet. Och när jag väl berättat det så fanns motivationen att fortsätta gå ut och springa.
Jag som person gillar utmaningar så jag försökte få med mig en god vän att hänga med och springa Göteborgsvarvet. Det slutade med att han slog vad om att han skulle klara loppet på 1:45:00, jag var mer försiktig och la mig på under 2:00:00. Så nu fanns ett litet vad med i bilden också.
The game is on!
Det var så det började. Jag åkte och köpte ett par nya löparskor och satte igång att springa. Först kortare rundor kring 5 km, som sedan förlängdes succesivt. Men milen kändes fortfarande som någon slags magisk gräns. Jag hade ju aldrig i mitt liv sprungit så långt. Mina rundor började komma upp mot 8 km och milen började kännas mer greppbar. Jag hade en runda jag brukade springa och jag började fundera vilka vägar jag skulle ta för att förlänga rundan. Så en sommarkväll bestämde jag mig för att testa. Så jag tog på mig skorna, pluggade i hörlurarna och gav mig iväg. Jag gick ut i samma tempo som jag brukat göra vid mina andra rundor och det kändes bra. Men mina tankar var att inte komma för långt hemifrån eftersom jag fått känningar i knät kring 6 km på de senaste rundorna jag sprungit. Detta löste jag genom att springa med höga knän en bit. Men på denna runda kom det vi 8 km så jag körde mitt vanliga höga knä löpning och fortsatte. Orken fanns kvar och jag joggade på. Väl hemma efter drygt en mil kunde jag konstatera att jag gjort det, och dessutom under timmen, som också kändes som någon slags gräns.
Nu kunde jag officiellt berätta att jag skulle delta i Göteborgsvarvet. Och när jag väl berättat det så fanns motivationen att fortsätta gå ut och springa.
Jag som person gillar utmaningar så jag försökte få med mig en god vän att hänga med och springa Göteborgsvarvet. Det slutade med att han slog vad om att han skulle klara loppet på 1:45:00, jag var mer försiktig och la mig på under 2:00:00. Så nu fanns ett litet vad med i bilden också.
The game is on!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar