Göteborgsvarvets seedinglopp Mölndal.

Nu när det fanns ett vad med i bilden om Göteborgsvarvet så blev det mer tävling av det. Jag började kolla igenom arrangemanget mer och kom fram till att jag ville seeda upp mig för att starta i en bättre startgrupp. Dels för att inte behöva starta så sent på dagen och dels för att slippa spring sicksack mellan halvt gående löpare, något en vän till mig upplevt förra året. En annan anledning var att jag ville testa spinga ett lopp och eftersom jag kommit igång sent på säsongen så fanns det inte många lopp kvar att anmäla sig till.

 

Därför anmälde jag mig till Mölndals seedingslopp. Anledning till detta var att det gick nu under hösten, och skulle det gå käpp rätt åt helvete skulle jag kunna starta i Helsingborgs seedinglopp för att förbättra min tid ytterligare.

 

Jag satte upp målet att jag ville starta i startgrupp 8. Kanske något snabb grupp för mitt mål som är sub 2 timmar. Men det kanske kan ha sina fördelar. Med hjälp av tabellen för seedingsreglerna räknade jag ut att jag skulle behöva knäcka loppet på under 50 minuter.

 

En vecka innan loppet utbryter en förkylning. Ingen dunderförkylning, men ändå tillräckligt för man inte ska träna. Typiskt, jag som hade planerat med uppladdningsträning under veckan. En kollega lugna mig genom att övertyga mig att det kunde vara bra att vila sig i form och att det var bättre att ta en lätt uppmjukningsrunda dagen innan.

 

På fredagen åkte jag med familj upp till Göteborg. Förkylningen hade nästan gett sig men lite hosta fanns kvar. Känslan då var att jag skulle ställa in. På lördagen kändes det betydligt bättre, så jag tog en uppmjukningsrunda runt Oxsjön. Orken fanns där och benen var pigga, men pulsen låg väldigt högt. Jag tog då beslutet att ändå kör.

 

På söndagsmorgonen tog jag bilen in till Åby travbana där starten skulle gå. Allt kändes bra men jag tror nervositeten spelade lite spratt med min mage för det blev några toabesök innan start.

 

Starten gick inne på travbanan. Man fick ställa sig en den fålla man kände att man passade i. Det fanns 3 att välja på och jag tog den mellersta. Någonstans hörde jag att det var runt 600 löpare som skulle ställa upp, vilket det blev så ensamt på rundan.

 

Starten gick av stapeln och det blev lite gång i början men min känsla var att man kom igång att springa rätt snabbt. Nästa ett varv på travbanan och sen ett varv runt kvarteret runt Åby för att slutligen springa in på travbanan igen för att sedan springa ett varv till.

 

Jag hittade mitt tempo rätt snabbt. Jag började på ett 4:40 min/km för att sedan sluta på 4:50 min/km. Pulsen låg konstant på 180 slag/min men jag kände att jag inte byggde någon syra.

 

Första varvet gick bra, lite knäckande var det när man kom till ett ställe där man trodde banan skulle svänga. Att man fick energidryck och vatten vid varvningen var riktigt bra för det kändes verkligen att man fick mer krut i benen efter intaget av dessa vätskor.

 

Andra varvet kändes också bra. Jag höll mitt tempo och jag vet jag tog rygg på en annan löpare, på en av de långa och rätt trista raksträckorna, för att slippa motvinden. Jag sprang förbi folk som stannat av anledningar jag inte visste om, men jag fick känslan att jag ville stanna upp och peppa dom och säga "nu tar vi den sista biten tillsammans". Tanken fanns där men målet var viktigare så jag fortsatte. Väl framme på Åby inför upploppet skulle man upp för en lite uppförsbacke för att komma in på travbanan. Den sög verkligen musten ur benen för något upploppsrus blev det inte. Väl inne i mål fick man medalj, dricka och kexchoklad. Härligt med lite energi.

 

Resultatet blev 48:33 vilket jag var ytterst glad för. Förkylningen under veckan hade ju satt stopp för min uppladdning. Och tankarna började rulla kring hur mycket tid man förlorat på att gå i början. Tusan jag hade ju klarat milen på sub 50, helt sjukt med tanke på att just milen hade känts så ouppnåelig några månader tidigare. 48:33 skulle också räcka för att jag skulle hamna just i den startgrupp jag ville starta i. Jag skulle även slippa springa seedningsloppet i Helsingborg.

 

Så nu är allt klappat o klart inför Göteborgsvarvet 2015. Here I come!!! Shit vad roligt det ska bli

 

 

Göteborgsvarvet det första stora målet.

ag skrev tidigare att jag kom igång ordentligt med träningen denna sommar. En av anledningarna var att jag i smyg anmält mig till Göteborgsvarvet. Jag har pratat med många som har sprungit loppet och alla har sagt det är ett fantastiskt lopp, och det borde det vara eftersom det är ett av de största loppen i världen. Många gånger under mina otränade år har jag tänkt på att det skulle vara roligt att springa loppet, men tanken halvmara har slagit ner tankarna lika fort. Förra året var det många vänner som deltog och mina tankar om deltagande började växa igen. Så jag gjorde slag i saken då anmälningen öppnat och anmälde mig till Göteborgsvarvet. Men ja gjorde lite i hemlighet, för om jag skulle "banga ur" skulle ingen veta. Min tanke var att inte berätta förrän jag visste att jag skulle klara loppet.

Det var så det började. Jag åkte och köpte ett par nya löparskor och satte igång att springa. Först kortare rundor kring 5 km, som sedan förlängdes succesivt. Men milen kändes fortfarande som någon slags magisk gräns. Jag hade ju aldrig i mitt liv sprungit så långt. Mina rundor började komma upp mot 8 km och milen började kännas mer greppbar. Jag hade en runda jag brukade springa och jag började fundera vilka vägar jag skulle ta för att förlänga rundan. Så en sommarkväll bestämde jag mig för att testa. Så jag tog på mig skorna, pluggade i hörlurarna och gav mig iväg. Jag gick ut i samma tempo som jag brukat göra vid mina andra rundor och det kändes bra. Men mina tankar var att inte komma för långt hemifrån eftersom jag fått känningar i knät kring 6 km på de senaste rundorna jag sprungit. Detta löste jag genom att springa med höga knän en bit. Men på denna runda kom det vi 8 km så jag körde mitt vanliga höga knä löpning och fortsatte. Orken fanns kvar och jag joggade på. Väl hemma efter drygt en mil kunde jag konstatera att jag gjort det, och dessutom under timmen, som också kändes som någon slags gräns.

Nu kunde jag officiellt berätta att jag skulle delta i Göteborgsvarvet. Och när jag väl berättat det så fanns motivationen att fortsätta gå ut och springa.

Jag som person gillar utmaningar så jag försökte få med mig en god vän att hänga med och springa Göteborgsvarvet. Det slutade med att han slog vad om att han skulle klara loppet på 1:45:00, jag var mer försiktig och la mig på under 2:00:00. Så nu fanns ett litet vad med i bilden också.

The game is on!

 

5:2 den sista pusselbiten

5:2 denna omtalade diet eller filosofi har många av er redan hört talas om. Jag rynkade nog i ärlighetens namn näsan åt den i början. Men för mig började det förra året när vi kommit hem från en underbar semester, i Sopot. Jag gick igenom semesterbilderna och hittade en bild bild och såg kalaskulan som sköt ut under tröjan. Detta fick mig att inse att något behövdes ändras för komma på rätsida med min hälsa. När jag ser tillbaka på hur jag mådde då så påverkade min dåliga form mitt humör och mitt välbefinnande til det sämre.

På jobbet var det redan några som hade börjat köra 5:2 dieten, jag väljer kalla det diet i resten av detta inlägg. Så jag tänkte jag hakar på. Min tanke var att som familjefar har jag inte tillräckligt med tid för att träna mig till en bättre form. Därför kändes 5:2 som ett bra alternativ. Fasta två gånger i veckan, träna innebandy en gång i veckan och då kunde jag ändå äta vad jag kände för övriga dagar. Dessutom läste jag att 5:2 hade många fördelar rent hälsomässigt. Mindre risk för cancer, lägre blodsockervärden och så vidare.

Mitt upplägg blev fasta tisdag och torsdag. För måndag tränade jag innebandy, sen ska man ha en vanlig dag mellan fastedagarna. Jag ville inte heller köra fasta fredag, lördag eller söndag. Dessa dagar brukar man ju äta lite extra gott och dricka gott. Frukost åt jag inte heller på vardagar då jag jobbar. Så det blev att jag hoppade över lunchen på jobbet och åt middag hemma på kvällen med familjen. En av anledningarna till detta var att jag inte tyckte det hede gett rätt signaler till barnen när jag satt vid middagsbordet och inte åt något. Jag inte varit benhård med att hålla denna måltid till 600 kcal som dieten förespråkar som dagintag för män.



 Så här la jag upp mina måltider. Grön är fasta och röd är intag av måltid.

 

I början kunde det vara lite jobbigt under fastedagarna när suget kom. Och när man kom hem och skulle laga mat efter att hämtat barnen så var inte humöret på topp. Men detta har blivit bättre med tiden. Man har vant sig rätt så väl. Som parantes har jag läst att det finns en produkt som hjälper till att stilla hungern. Aptiless heter denna och är gjord på spenatextrakt. Och det är just det där med hungerkänslan som är jobbigast för vissa människor. Dock behövdes aldrig detta tillskott.

Månaderna börja rulla på och vikten började gå ner, sakta men säkert. Då kunde jag ändå äta någorlunda osunt på helgerna, lite chips godis och annat gott. Men det fungerade, så jag fortsatte. I somras hade jag gått ner från 86 kg till 74 kg. Det kändes helt fantastiskt att det gått någorlunda lätt att komma ner till en vikt som jag kände mig mer bekväm i.

Och det var just i somras jag gick och köpte ett par nya löparskor och satt igång med att springa igen. Nu mer på alvar. Denna gång valde jag ett par skor för neutralt steg eftersom jag kände detta passa mitt löparsteg bättre. Sen rullade det på med löpning 2-3 dagar veckan. Och det kändes riktigt bra med det nya löpsteget jag lärt mig från min naprapat och dom nya skorna. Vidare om detta senare.

Naprapatbesöket som förändrade allt

Jag hade haft lite småproblem med ryggen under en tid. Så förra hösten gjorde jag slag i saken och beställde en tid hos en naprapat för att kolla över besvären.

Väl där fick jag snabbt hjälp mot mina besvär som främst var arbetsrelaterade. Att sitta framför en dator 8 timmar om dagen är inte riktigt vad vår kropp är byggd för. Jag fick med mig några övningar som jag kunde köra vid mikropauser på kontoret.

Av en slump såg jag att naprapaten jag hade sökt till höll på med idrottsskador och löpning. Jag tog upp ämnet och vips så hade vi bokat en tid för löpcoachning en vecka senare.

Väl där fick jag lära mig grunderna i att löpa på ett effektivt sätt. En av mina första tankar var varför man inte får lära sig dessa grejer i skolan. Så många fler som hade tagit på sig dojjorna och dragit ut på en löprunda om dom vetat hur man springer på ett energieffektivt sätt.

Som jag skrev innan så var det höst, så motivationen var inte riktigt på topp just då. Så det slutade med att dessa nyfunna kunskaper hamnade på hyllan för att dammas av nästkommande år.

Det fanns ytterligare en pusselbit som skulle hamna på plats för att jagpå allvar skulle ta upp löpningen och utöva den mer kontinuerligt.

Vad tusan, jag tränar och tycker det är kul så varför inte skriva om det.

Varför blogga om sin träning. För att motivera andra, blicka tillbaka på vad man själv gjort och få input på det man gör från likasinnade löpare och folk som gillar träna.

Jag är egentligen ingen träningsgalning i grunden. Man kan väl säga att jag varit rätt lat och inte tränat så mycket i mitt liv.

När jag var liten tränade jag Judo och höll på med det fram till jag var 15 år, sedan slutade jag av någon obegriplig anledning.

Några år senare började jag lira innebandy, vilket jag tyckte var sjukt kul, men eftersom jag var lite sen på att börja, och kanske inte har den bästa bollkänslan, så platsade jag inte riktigt i laget och slutade.

Jag provade köra styrketräning några gånger men tappade inspiration då jag inte kände att jag hade någon att dela mitt intresse med. Att dela intresse med andra skapar motivation och man kan peppa varandra och utveckla varandras träning.

Squash var en rolig grej jag körde ett tag, men då jag flyttade från Malmö så blev det lite långt för att köra för att spela. Synd för det var väldigt roligt att spela.

Efter vi fått vårt första barn lyckades vi engagera lite folk, från vår föräldragrupp och vänner, att spela innebandy i den lilla sporthallen i vår lilla by. Det fungerade bra ett tag men sen rann engagemanget ut i sanden.

Jag försökte då utveckla min kondis och hälsa genom att börja löpa. Hittade ett program som säkert många av er känner till, C25K. Fungerade bra och jag kom igång bra, men sen började knäet strula och jag la ner löpningen några månader för att vila bort det onda knäet. Men när jag återupptog löpningen några månader senare så kom knäet tillbaka. Jag la då mina skor på hyllan och tappade lusten för löpning.

På jobbet fick jag tipset om ett gäng motionärer som spelade innebandy inte så långt ifrån byn jag bor i. Precis det jag letat efter, så jag åkte dit och spelade. Roligt med folk i olika åldrar och olika duktiga. Med detta gäng spelar jag fortfarande. Detta ser jag som mitt lilla intervallpass.

Frågan man ställer sig är varför jag nu hänger på jogg.se. Det kommer jag berätta i ett senare inlägg.